Bödaupproret 1850

Prosten Lindwall väntade till allra sist, efter predikan, psalmer och övriga kungörelser, med att berätta om det senaste budet ifrån landshövdingen borta i Kalmar. Man kunde nästan tro att Lindwall gjorde det med flit, att det bar honom emot att förtälja landshövdingens nyaste påhitt. Budet löd: den ölänning som hädanefter upptäcks hämta virke ur Böda kronopark ska betraktas som en skogstjuv och bestraffas.

Bestämmelsen i sig var inte ny, alltjämt sedan början av 1800-talet har det funnits regler som förbjudit lokalbefolkningen ifrån att bruka skogen efter eget behag. Kruxet ifrån statens sida är att ölänningarna upp till nu i stort struntat i reglerna. Böda skog har fortsatt att fungera som en allmänning för folket uppe i de nordöländska socknarna, i skogen har man hämtat virke, plockat bär och låtit sina djur gå på bete, liksom man gjort i alla tider.

Uppe i predikstolen i Böda kyrka fortsatte Lindvall att läsa upp budet ifrån Kalmar. Inom kort kommer kronofogden och Böda kronoparks jägmästare, berättar han, att gemensamt genomföra en omfattande undersökning efter undangömt olagligt hugget timmer. Sådant som hittas kommer att beslagtas och dess orätta ägare kommer att bestraffas som tjuvar.

Kyrkobesökarna åhör med förfäran. Efteråt dröjer sig många kvar på kyrkobacken trots en bitande kyla för att diskutera vad man just fått höra. Appliceringen av termen tjuv på de personer som huggit ved i skogen är en svår smälek att svälja. Tjuvnad är något förfärligt och skamligt, att hugga träd i skogen utanför sin egen husknut är inte tjuvnad, utan något rätt och riktigt.

Morgonen den 11 mars 1850, Johan Henrik Eneman, kronofogden har låtit trumma samman en imponerande samling lokala myndighetspersoner för sin jakt på olagligt virke. Utanför Mellböda gästgiveri varifrån jakten inleds trängs kronorättare, byordningsmän och skallfogdar under överinseende av kronolänsman Eriksson och jägmästare Stenius. Stämningen bland de församlade männen är inte på topp. De flesta försörjer sig som vanliga bönder vid sidan av sina statliga uppdrag och drivs inte av någon längtan att slå till mot sina gelikar och grannar.

Expeditionens första tillslag äger rum utanför Böda kyrka. Eneman har länge misstänkt att platsen fungerat som försäljningsplats för stulet virke och mycket riktigt i en handelsbod invid kyrkbacken grips handelsmannen Fageren på bar gärning då han står i beredskap att sälja vad som uppenbarligen är stulet virke till en bonde ifrån öns södra del.

Efter den framgången rullar rättarexpeditionen på, man går från gård till gård, by till by och undersöker, beslagtar och bokför. Vid byn Grankulla utspelar sig en pinsam incident. Byn är så gott som övergiven, på gårdarna finns nästan bara gamlingar kvar och ingen vill berätta vart de övriga byborna tagit vägen. Då Eneman och hans män bryter sig in på en tillsynes öde gård möts de av två förskräckta och skrikande barn. För att få tyst på barnen ger Eneman dem varsin örfil. Gårdens äldsta dräng, som lämnats kvar av husbonden för att vakta barnen, blir vid åsynen av detta rosenrasande och ger sig verbalt på Eneman. Ord som ”barnaplågare” och ”våldsman” slängs i kronofogdens ansike innan denne lackar ut och även ger drängen en hurring.

Nästa anhalt är byn Torp. Vägarna fram till byn är små och lämpar sig inte för ett ridande sällskap varför Eneman en bit ifrån målet ger order om att hans män ska sätta av och fortsätta till fots. Det är en jobbig marsch, vinden viner och snön ligger djup. Ungefär två kilometer ifrån Torp får sällskapet syn på två springande pojkar. Eneman ropar att de ska stanna men för döva öron; pojkarna springer på i riktning mot Torp. Några minuter senare hörs gevärsskott. Det är uppenbart att pojkarna har fungerat som spejare med uppdrag att förvarna byborna att kronofogden är på ingång.

Då kronofogden och hans mannar väl kommer fram till Torp mötts det av en stor och fientlig folksamling. Vissa av bönderna är beväpnade med påkar och gevär. Kronolänsmannen Eriksson, som är en respekterad man i trakten, försöker tala sans med Torpborna men utan framgång. Strax efter att Eneman med myndig stämma försökt läsa upp landshövdingens befallning om att alla skogstjuvar ska gripas kastas den första stenen mot kronofogden och hans folk. Stenen missar Enemans ansikte med några centimeter. Nästa sten träffar en av Enemans hantlangare som blödande faller ned i snön. Härefter haglar stenarna över inkräktarna. Panik uppstår bland de höga herrarna som lägger benen på ryggen och flyr ut ifrån Torp. Först i Getterum, knappt fem kilometer längre bort och där hästarna står och väntar stannar man upp.

Torp by är fri; byborna firar med hurrarop och skottlossning. Under de följande veckorna står i princip hela Böda socken utanför den svenska statens kontroll. Jägmästare Stenius sitter och trycker på sitt boställe och vägrar lyfta ett finger utan militär handräckning.

I april är det slut på det roliga. Landshövdingen i Kalmar, Claes Nerman, har kallat in trupper som sänds över sundet och upp till Böda. Inför den militära övermakten lägger sig bönderna platt. Stenar och gamla bössor funkar inte riktigt mot kanoner. Många förstår dock inte varför det är dom, Bödaborna, som ska straffas och inte kronofogden och hans folk som gjort sig skyldiga till hemfridsbrott. Sammanlagt ställs arton bönder ifrån Torp inför rätta, av dessa frikänns hälften medans nio stycken döms till straffarbete.

Bland de dömda fanns den 61-årige Simon Nilsson och den knappt 20-årige Magnus Jonsson. Fångarna förpassades till Kalmar där de fick försmäkta på stadens slottsfängelse. Vissa av fångarna skickades senare vidare till andra fängelser runt om i södra Sverige, däribland Magnus Jonsson som hamnade på Malmöhus fästning där han så småningom avled i tuberkulos.

De flesta av de fängslade ölänningarna överlevde sin fångperiod och återvände efter avtjänat straff till Böda. Bland dessa fanns den ovannämnda Simon Nilsson som 1852 återkom till sin gård i Torp. Dog gjorde Simon först 1873.

Bödaupproret som händelsen i april 1850 har kommit att kallats visar på ett påtagligt sett hur svag den svenska centralmaktens kontroll över rikets yttre områden fortfarande var vid mitten av 1800-talet. I en månads tid lyckades bödaborna upphäva statens kontroll över sin bygd. Böda kronopark är fortfarande i statlig ägo, nu i formen av en s.k. ”ekopark”. Lokalbefolkningen har alltjämt ingen rätt att bruka skogen efter eget behag.

/ JGH

Bild: ”Vinter i skogen” (1842) av Barend Cornelis Koekkoek.

Annonser

En reaktion på ”Bödaupproret 1850

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s