Hur många drottningar av Frankrike har kunnat prata skånska? Rätt svar: en. Drottningen i fråga hette Maria Leszczyńska och var gift med Ludvig XV. Satt på tronen som fransk drottning gjorde hon perioden 1725-68.
Maria var född utan kunglig börd, både hennes far Stanisław Leszczyński och mor Katarina Opalinska tillhörde den polska adeln. Fadern Stanisław kom upp sig i smöret under den svenska ockupationen av Polen i början av 1700-talet då han ställde sig på Karl XII:s sida mot landets valda kung August den starke. Karl XII fattade snart tycke för överlöparen Stanisław och beslöt sig för att sublimera upp honom – Stanisławs släktträd var inte kungligt men välfyllt med inhemska polska vojvoder och stormän – till kung av Polen.
Uppbackat av svenskt kapital och svensk vapenmakt hyllades Stanisław i juli 1704 som Polens nya kung. Maria, som vid tillfället var knappt 1 år fyllda, blev härmed prinsessa av Polen. Stanisławs kungabygge var helt beroende av stöd från Sverige. Stanisław kröningsceremoni vilken ägde rum i Krakow i juni 1705 är talande. Kronan Stanisław kröntes med var nyinköpt för svenska pengar – den autentiska kungakronan hade August smusslat undan till sitt hemland Sachsen. Biskopen som förrättade kröningen hade några dagar tidigare infångats och mutats av svenskarna för att förrätta ceremonin. Den militära hedersvakten under kröningsfestligheterna utgjordes av indelta svenska knektar.
En av Stanisławs första åtgärder som polsk kung var att sluta en formell allians med Karl XII med udden riktad mot Ryssland. För svenskt vidkommande gav alliansen inte särskilt mycket; det polska biståndet till den svenska krigsinsatsen var begränsat. Stanisław kanske viktigaste insats var att ge moraliskt stöd till Ivan Mazepa, de ukrainska kosackernas hetman, i dennes process att öppet bryta med tsar Peter och Ryssland och istället sluta sig till Karl XII och Sverige.
Så länge som Karl XII och de svenska vapnen triumferade på slagfälten satt Stanisław säker på sin polska tron. I juni 1709 efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava försämrades situationen radikalt för Stanisław. Den avpolletterade ex-kungen August den starke vädrade morgonluft och satte med rysk uppbackning igång en kampanj för att avsätta sin ersättare. I avsaknad av fortsatt starkt svenskt stöd stod sig Stanisław slätt och hans kungadöme raserades under det gemensamma trycket från tsar Peter och kung August.
I januari 1710 tvingades Stanisław att uppge sin huvudstad Warszawa och med de få svenska hjälptrupper som ännu fanns kvar i Polen ta sig Stettin i Svenska Pommern. Med till Stettin följde Stanisławs närmaste familj hustrun Katarina och döttrarna Maria, 10 och Anna, 7. Trots utjagandet från Polen vidhöll Stanisław att titulera sig själv som kung av Polen. Hans barn betraktades också fortsättningsvis vid merparten av hoven i Europa som polska kungligheter.
Från Svenska Pommern, som snart också blev skådeplats för krigiska förvecklingar, begav sig den avsatta polska kungafamiljen i slutet av 1710 till Skåne. I Skåne bosatte sig familjen efter anvisningar från Karl XII i Kristianstad, en stad som vid tillfället hade en befolkning på lite mer än 1000 invånare. Kristianstad hade bara några månader innan kungafamiljens ankomst stått under dansk ockupation. Vad de polska gästerna tyckte om den lilla provinsstaden vid en första anblick är oklart. Med tiden fann familjen Leszczyński sig dock väl tillrätta i Kristianstad.
Bland den lokala godsägaradeln i nordöstra Skåne gjorde familjen succé. Att få ha den polska kungen som gäst blev en social fjäder i hatten för den lokala eliten likaså att få bli hembjuden till kungligheterna i Kristianstad. I staden huserade familjen i en byggnad på Västra Storgatan 39, i folkmun snart benämnd som Kungshuset. Under tiden i Skåne och igenom umgänget med jämnåriga skånska adelsfröknar lärde sig prinsessan Maria snart att prata svenska och det med en stark skånsk accent. Vistelsen i Skåne – som även inkluderade avstickare till den relativt nya brunnsorten Medevi i Östergötland – varade i närmare fyra år; av allt att döma var det en lycklig och formande period i Marias liv
I december 1712 lämnade Stanisław Kristianstad och Sverige och begav sig till sin välgörare Karl XII i Bender. Av Karl XII förlänades Stanisław 1714 med regentskapet över det lilla grevskapet Zweibrücken. Grevskapet som var i personalunion med Sverige sedan 1681 var en del av det tysk-romerska riket och låg intill gränsen till Frankrike. 1714 bytte också Maria och hennes syster och mor ut Kristianstad mot Zweibrücken. Familjens sejour i det tyska grevskap varade i dryga fyra år; efter att Karl XII stupat i Norge 1718 upplöstes personalunionen mellan Sverige och Zweibrücken och områdets nya härskare prins Gustaf – kusin till Karl XII:s far Karl XI – ville inte ha med Stanisław och dennes familj att göra.
Ny boplats för den avsatta kungafamiljen – som nu bara innehöll Maria och hennes två föräldrar då systern Anna avlidit av lunginflammation 1717 – blev den närbelägna franska staden Wissembourg. Bakom inbjudan att slå sig ned i Frankrike stod landets dåvarande regent hertigen av Orléans som också stod för kostnaderna för familjens boende. De polska ex-kungligheternas tillvaro i Wissembourg var inte på samma furstliga nivå som i Zweibrücken. I samtida källor anges att de levde under relativt små ekonomiska omständigheter och att huset de kallade för sitt hem var alldeles för litet och icke-representativt för en familj med kunglig status. Förhållandet mellan Stanisław och Katarina var inte heller det bästa under tiden i Wissembourg. Den senare hade blivit bitter över de många åren i exil och skyllde familjens belägenhet på maken. Maria stod själv nära båda sina föräldrar och försökte stå utanför deras konflikt.
Vid flytten till Frankrike var Maria 17 år. I källor från tiden beskrivs hon som en mild, förståndig och väluppfostrad ung kvinna. I Frankrike började för första gången frågan om ett kommande äktenskap för Maria att diskuteras. Förhandlingar fördes ett tag med ett olika smärre medlemmar av den franska kungaätten, en tidig kandidat som lyftes fram var hertigen av Bourbon. En annan tidig kandidat som synades var prins Ludwig Georg av Baden. Denna betackade sig dock ett äktenskap med Maria då hennes hemgift ansågs vara allt för låg. Att det i slutändan blev Ludvig XV, Frankrikes kung och därmed en av Europas förnämsta monarker, som blev Marias make, tedde sig inledningsvis som något helt osannolikt. Att det ändå blev just Ludvig var resultatet av en webb av omständigheter.
1725 hade Maria placerats på en lista med nittionio tänkbara kandidater för ett giftermål med Ludvig. Marias namn låg inledningsvis långt ner på listan då hon ansågs ha alldeles för låg rang, hennes far var en vald och avsatt kung utan några medel eller viktiga relationer. Då övriga kandidater synades närmare och en efter en bortsorterades – ett problem var att de rivaliserande fraktionerna vid hovet i Versailles inte kunde komma överens om en kandidat som var acceptabel för alla parter – uppflyttades Marias namn på listan. Marias brist på status och avsaknad av betydande relationer blev nu till en fördel; ingen av de fejdande parterna i Versailles såg en framtid med Maria som drottning som ett hot mot deras egen ställning och Maria blev härmed ett val som alla parter kunde ställa sig bakom. Även det faktum att Maria var i fertil ålder och på en gång kunde tänkas börja föda fram barn var något som spelade in; Ludvig XV hade tidigare varit svårt sjuk och att snabbt få fram en legitim arvinge till den unge kungen ansågs vara av högst prioritet hos den franska statsledningen.
I april 1725 friade Ludvig XV formellt till Maria. Svaret blev ett rungande ja. I september samma år stod det officiella bröllopet i Paris. Här och nu träffades Maria och Ludvig för första gången öga mot öga. Enligt uppgift ska båda parter ha blivit nöjd vid åsynen av den andre. Redan i augusti 1727 framfödde Maria parets första barn, tvillingarna Marie Louise och Anne Henriette. Ludvig var överlycklig – tidigare hade de talats om att han inte kunde få några barn, nu hade han fått två på en gång. Sammanlagt skulle äktenskapet mellan Maria och Ludvig producera tio barn, åtta flickor och två pojkar. De första åren av förhållandet var de mest harmoniska. Ludvig var i början av relationen djupt imponerad och förälskad i sin hustru.
I början av 1730-talet involverade sig Ludvig i en affär med Louise Julie de Mailly; detta var kungens första äktenskapliga snedsteg men långt ifrån hans sista. Med stigande ålder blev Ludvig en äktenskapsbrytare och horkarl av rang. Maria bevittnade utvecklingen först med sorg och ilska, sedan med resignation och upphöjd indifferens. Från 1738 levde Maria och Ludvig i princip helt åtskilda och träffades bara då hovetiketten vid Versailles så föreskrev.
Då Maria först anlände till Versailles betraktades hon av stora delar av hovadeln som en uppkomling; många ansåg alltjämt att hon som dottern till en avsatt polsk kung utan land inte var värdig positionen som fransk drottning. Tack vare Marias personlighet och med den skicklighet hon iklädde sig rollen som ceremoniell drottning vann hon med tiden över många av sina tidigare belackare. Även det faktum att hon relativt snabbt födde fram en tronarvinge – av samtiden ansett som en drottnings absolut främsta uppgift – spelade här in.
Bland den franska allmänheten utanför Versailles salonger var Maria alltid populär. Marias starka religiositet och storfotade välgörenhet – Maria ömmade särskilt för fattiga änkor och behövande barn – var här byggstenar i konstruktionen av bilden av henne som en idealisk katolsk furstinna, en perception som hon lyckades behålla livet ut. Marias apolitiska hållning var också till hennes fördel i detta sammanhang. Inget av de dåliga i det franska samhället kunde skyllas på drottningen eller på hennes agerande.
Bara vid ett fåtal tillfällen gav Maria sig in i det politiska spelet och försökte agera. Första gången var då hon som relativt nybakad drottning – och efter råd från sin far Stanisław – försökte hjälpa hertigen av Bourbon, hennes gamla friare, som då var Frankrikes regent att utmanövrera hertigens främste maktrival kardinal Fleury. Detta misslyckades och åtföljdes av en skarp tillsägelse från maken Ludvig om att hon hädanefter skulle hålla sig borta från allt som hade med politik att göra.
Marias polska bakgrund spelade en betydande roll bakom Frankrikes deltagande i det polska tronföljdskriget på 1730-talet. 1733 avled hennes fars gamla nemesis August den starke: i valkungariket Polen stundade härmed nyval där Stanisław med franskt stöd ställde upp som en av kandidaterna.
Av sejmen, den polska riksdagen, valdes Stanisław i september 1733 för andra gången till Polens kung. Grannstaterna Ryssland och Österrike var starkt emot valet och ville hellre se Augusts son Fredrik August som ny monark. Ryssarnas replik på valet av Stanisław blev att skicka in en armé i Polen och kalla samman en egen polsk riksdag som valde Fredrik August till kung. Inbördeskrig följde. I detta visade sig Stanisław snart var den svagare parten. Till skillnad från Fredrik August som hade direkt stöd av en månghövdad rysk armé i landet hade Stanisław bara moraliskt och ett visst ekonomiskt stöd från Frankrike. Den inhemska polska armé Stanisław själv kunde stampa fram var heller ingen match för ryssarna.
I Sverige var det många som ville komma Stanisław till undsättning. Vid den riksdag som inkallats 1734 var huruvida Sverige aktivt skulle gå in i kriget på Stanisławs sida en central fråga. Kanslipresidenten Arvid Horn, vilken som ung man själv slagits i Polen och hjälpt Stanisław till dennes första kungakrona, förhöll sig dock kallsinnig till alla krigsäventyr. Horns linje segrade och Sverige skickade ingen officiell hjälp till Stanisław. Många svenska officerare valde ändå att självvmant åka ned till Polen och ställa sina tjänster till Stanisław förfogande. Tillskottet av svenska officerare hjälpte föga. Från och med slutet av 1734 var Stanisław och vad som återstod av hans härsmakt inneslutna i Danzig av den ryska armén.
Borta i Frankrike gjorde Maria vad hon kunde för sin far vilket inte var mycket. 1733 hade Frankrike förklarat krig mot Österrike men inte Ryssland. Frankrikes krigsinsatser var helt inriktade mot att slå mot Österrike; det var i Rhenlandet och Italien som franska arméer kampanjade, vad som hände borta i Polen var sekundärt. I februari 1734 gav Marias make Ludvig ändå klartecken till att en flotta skulle sändas mot Danzig för att assistera svärfadern. Flottan bestod av fem skepp och 1800 man; expeditionsstyrkan uträttade noll och inget då den väl kom fram. I juni flydde Stanisław Danzig och tog sig till Königsberg i Preussen. Några dagar senare gav Danzigs försvarare upp staden till ryssarna.
Den 26 januari 1736 avsade sig Stanisław formellt den polska tronen för en andra gång. Som kompensation erhöll han denna gång hertigdömet Lothringen som fransmännen under det just avslutade kriget mot Österrike tillkämpat sig. Orsaken till varför Stanisław gavs Lothringen hade givetvis allt att göra med hans släktskap till Maria. Då Stanisław övertog styret av Lothringen stipulerades att hertigdömet vid hans död skulle tillfalla den franska kronan. Stanisławs styre över Lothringen kom att bli långvarigt. Den dubbla polska ex-kungen levde ända upp till den aktningsvärda åldern 88 år och avled först 1766.
1746 ingick Marias äldsta son, dauphinen Ludvig, äktenskap med Maria Josefa av Sachsen. Maria Josefa var barnbarn till August den starke och barn till Fredrik August av Sachsen. Maria var inledningsvis allt annat än överbegeistrad över sin nya svärdotter. Lojaliteten gentemot fadern Stanisław och dennes polska kungaprojekt var fortfarande stark. Relativt snabbt bröts Marias antipati ned. Maria Josefa hade en vinnande personlighet och delade många av sin svärmors intressen, inte minst hennes starka passion för religion. Med tiden kom Maria och Maria Josefa varandra väldig nära. 1755 valde Maria att hedra sin svärmor igenom att namnge sin nyfödda son till Louis-Stanislas. Louis-Stanislas skulle i sinom tid bli kung Ludvig XVIII av Frankrike.
Livet ut bibehöll Maria varma känslor gentemot Sverige. Som drottning brevväxlade hon med flera svenska adelsdamer som hon lärt känna under sin barndom i Skåne. En av hennes närmaste svenska brevvänner var grevinnan Margareta Gyllenstierna, gift med den svenska kanslipresidenten Arvid Horn. Svenskar som besökte Versailles, låt vara diplomater eller förbipasserande aristokrater, togs oftast emot extra hjärtligt av Maria. De kunskaper i svenska som hon plockat upp under åren i Skåne kom vid dylika tillfällen åter till heder då Maria i regel valde att prata just svenska med gäster från Sverige. Marias svenskofila hållning påverkade även hennes barn och barnbarn. Ända fram till den franska revolutionen och släkten Bourbons detronisering upprätthölls varma vänskapsband mellan kungahusen i Frankrike och Sverige.
Maria kom att bära den franska drottningkronan i 42 år, vilket är ett kungligt franskt rekord. Ingen kvinna har varit fransk drottning lika länge som Maria Leszczyńska. Marias popularitet växte successivt under hela hennes långa drottningperiod. Då ”den gode drottning Maria” som hon med tiden allmänt börjat kallas avled, en dag efter sin sextiofemte födelsedag, den 24 juni 1768, sörjdes hon uppriktigt och innerligt av miljoner fransmän.
Marias make Ludvig XV överlevde henne med nästan sex år och avled först i maj 1774. Som kung av Frankrike efterträddes Ludvig av sin och Marias sonson Louis-Auguste, född 1754. Som kung Ludvig XVI är sonsonen främst ihågkommen för att vara den olycksalige monark som satt på tronen då den franska revolutionen briserade. 1793 blev han giljotinerade framför en skränande folkmassa på Place de la Revolution i Paris.
/ GH
Bild: ”Porträtt av Maria Leszczyńska” (17xx) av Jean-Baptiste van Loo
Texter om historia 
Lämna en kommentar